Efter att ha undvikit folk i över 2 år så fick jag förfrågan om jag ville in till kontoret en sväng nu i veckan. Inga problem tänkte jag, jag är vaccinerad och planerar att ta den tredje sprutan alldeles strax.
Under måndagen så spenderade jag lite tid i Stockholm och kände inga symptom alls. Jag var frisk och vandrade runt som vanligt, gick och käkade sen tillbaka till hotellrummet för att börja nästa dag.
På tisdag morgon kände jag inte av någonting heller, jag gick till kontoret. Alla jobbade utan mask, kan tippa på cirka 50-60 personer totalt i byggnaden?
Under dagen så hade jag en hel del möten, både virtuellt och på plats. Inget konstigt med det tänkte jag. Så i slutet av dagen var jag frisk, lite stressad och trött efter dagens slut, men jag satte men tillslut på tåget hem till Karlstad.
Första klass hytten var nästan helt tom. Kändes skönt i COVID tider.
Så tisdag kväll så var jag tillbaka hemma i Karlstad, Värmland och märkte inte av något där heller. Jag kände mig helt osynlig.
Onsdag morgon..
Det började helt okej under dagen. Jag kände mig stark nog att gå ut på en promenad under dagen. Det kändes dock jobbigt att gå den vanliga sträckan. Men jag tänkte att jag inte var utvilad nog ifrån Stockholm.
Jag jobbade under dagen och gick och la mig relativt tidigt (runt 21). Och vaknade 06 dagen efter.
Här kände jag att något var fel. (Torsdag)
Jag tänkte att en förkylning har jag dragit på mig, så jag käkade lite ipren/alvedon under dagen i förhoppning att det skulle bli bättre.
Det blev det inte.
Vid mitt sista möte för dagen var jag så trött att jag knappt orkade prata. Jag sa till min chef att jag tar resten av veckan av och vilar upp mig inför nästa.
Det hade en kortsiktig effekt.
Fredag var jag mycket piggare och satt framför datorn, vilade hela dagen, kollade film och serier. Det kändes bra. Jag tänkte att det här går över på 2-3 dagar…
Jag hade beställt en COVID test hem och det visade positivt så snabbt. Nu hade jag det “bekräftat”. Det var COVID.
Söndag (nu när jag skriver)
Jag vaknade upp i det värsta tillståndet av alla dagarna hittills. Min hals var så täppt igen att det var svårt att andas. Jag vaknade 08-09 någonstans och min hjärna kändes som att den skulle explodera.
Hade ingen ork för att kolla film eller serier på mobilen. Vill somna om men började hosta varje gång jag låg ner och försökte andas. Låg där i cirka 3 timmar totalt och verkligen inte kunde göra någonting.
Jag frös som jag aldrig fryst innan. Halsen gjorde extremt ont, inte ens vatten var det enkelt att få ner. Det var svårt att gå upp, men jag fick kraft tillslut för jag var så pissnödig. Mina ben vacklade fram till toaletten, jag hade svårt att stå upp.
Nu sitter jag i min datorstol. Jag vill inte lägga mig ner igen för jag vet inte om jag orkar upp igen. Det låter dramatiskt kanske men det är så illa det känns just nu.
Det enda hoppet jag lever på just nu är att tiden läker min kropp.
I stunder som detta så tänker jag över på alla likes jag gett i sociala medier som står för “frihet” och för mindre restriktioner. Allt det är helt irrelevant nu, nu är kämpaglöden bara att överleva.
Håll om era nära och kära där ute. Det alltid bli värre.
